Klockan är halv 2 och jag ligger i sängen med datorn iknäet. Den finaste människan på jorden ligger jämte och sover. Jag pratar med Sara via facebookschatten. Allt är bra! Men varför känns det då som om något saknas? Jag känner mig tom på något konstigt vis. Jag har min familj, de finaste vännerna på jorden & en pojkvän jag älskar. Varför känner jag mig då så ensam? Jag tror det kan ha att göra med att jag har flyttat. Flyttat från min hemstad där jag verkligen trivdes. Flyttar 10 mil därifrån, utan att känna någon. Hemma hade jag alla mina vänner, plus familjen. Jag kände mig trygg. Det kan jag inte säga att jag gör till fullt nu.. Jag har bott här över 1 år men det är fortfarande jobbigt. Vissa dagar värre än andra. Det kan även ha med rädslan att göra, rädslan över att vara  vuxen på riktigt. Göra mina egna beslut. Sköta en lägenhet med mera! Fixa och dona med precis allt. Jag tror jag är rädd för att inte räcka till. Jag skulle behöva min mamma oftare, bara kunna krypa upp i hennes famn och bli ompysslad! Liksom kunna slappna av och inte behöva tänka på handling, städning, räkningar, och allt annat som hör till. Jag tror även jag är lite rädd för att bli bortglömd. Självklart är det ju inte så fallet är men ibland känns det så. Att folk glömmer mig bara för att jag bor några mil bort. Dumma tanke, men jag kan inte hjälpa det. Och det grämer mig. En till sak som jag är otroligt rädd för är mina tankar om kärleken. Det är inget dåligt utan det är att jag även ibland vill kunna sakna. Jag har inte alls mått bra på sistone, har inte haft lust med någonting.Allt jag behöver är kanske att komma till Växjö ett tag?  Jag behöver en kram. Alla mår dåligt ibland och nu är det min tur.